Ägarförhållandena på Bjärka-Säby

Skärmdump Google

[Gästblogg, Opinion & Debatt]

I gåvobrevet från familjen Ekman framkommer att på nya Bjärka-Säby slott som skänktes till församlingen Sion skulle en rådgivande stiftelse inrättas, nämligen Ekmanstiftelsen på Bjärka-Säby.

Sigtunastiftelsen (1) som idag har Caroline Krook som ordförande och bland annat Åke Bonnier som ledamot gavs att utse två ledamöter, en plats skulle vara för en framstående företrädare från Svenska kyrkan och också stiftelsens ordförande och tillika vald av de övriga ledamöterna, styrelsen för länsmuseet i Linköping gavs att utse ledamot, gåvotagaren gavs att utse tre ledamöter varav man kan notera Samuel Halldorf, dåtida föreståndare för Sionförsamlingen vara en av dem. Stadgarna som kan utformas av styrelsen skall överensstämma med gåvobrevet med dess programförklaring.

Under några år leddes Ekmanstiftelsen på Bjärka-Säby av frimuraren och frälsarkransens uppfinnare biskop emeritus Martin Lönnebo som var dess ordförande till 2007.

Huruvida detta i sig lett till ett ordensinflytande på Bjärka-Säby är inget jag vill spekulera eller konspirera runt.

En ganska festlig händelse beskrivs i en artikel i Corren.se från 2003 (2) .Lönnebo har då inrättat ett spiritualitetspris vars pengar kommer från Ekmanstiftelsen på Bjärka-Säby där Lönnebo själv är ordförande och i artikeln framkommer dessutom att biblioteket fortfarande ägs av denna stiftelse och inte skänktes till församlingen Sion.

Förste man att mottaga priset blev Peter Halldorf.

Så kommunitetsledaren Peter Halldorf som numera hyr in sig på nya Bjärka-Säby slottet får pris av Lönnebo som är ordförande för den stiftelse som är satt att vara rådgivande till Sionförsamlingen som äger nya Bjärka-Säby slottet.

Den meningen tål att läsas igen!

Numera är även Peter Halldorf suppleant i denna stiftelse, Ekmanstiftelsen på Bjärka-Säby, den stiftelse som gav pengar så han kunde få priset 2003. Man kan bara konstatera att det kollegiala ryggdunkandet även existerar kring den moderna monastiska eremit variant som kommuniteten utgör på Bjärka-Säby.

Idag finns det 6 fristående Ekman stiftelser (3), någon av dem med betydande tillgångar för att dels säkra Sigtunastiftelsens verksamhet men också dela ut till forskning och annat. Nuvarande ordförande för Ekmanstiftelsen på Bjärka-Säby är biskop emeritus Jonas Jonson och här tycks Peter Halldorf ha fått en ny medspelare, Jonson uttrycker nämligen:

”Jag vet inte om jag hade varit kvar i kyrkan om jag inte hade mött den ortodoxa kyrkan med den rymd som där finns i visionen av både Gud och människan”(4).

Noteras kan även att Jonas Jonson varit ordförande i samarbetskommittén mellan Kyrkornas världsråd och den katolska kyrkan.

Monastiska ökenrörelsen som förebild.

När man läser Peter Halldorfs kommunitetsbrev så är det många och varma ord om längtan att nå djupare och om vägvisarna dit. Förebilden är den monastiska rörelsen som kan sägas vara en karismatisk tidig väckelserörelse (5), en slags begynnelse till pingströrelsen. När martyrskapet upphörde i romarriket fanns det en begynnande skara som ville fjärma sig från det etablerade och sökte sig ut i öknen. Denna rörelse växte med tiden och blev en stark klosterrörelse med inflytande i kristenheten. Ökenfäderna har beskrivits omfattande i Peter Halldorfs böcker och det enkla livet som eremit och att söka Gud på ett mer rytmiskt sätt med satta tider ses av Halldorf som en stor förebild.

Vad Halldorf däremot inte nämner i sina kommunitetsbrev är att den monastiska rörelsen även kunde skapa konflikter mellan munkarna (abbotarna) och biskoparna. Den gav också upphov till nya teologiska meningsskiljaktigheter. (6) Splittring i kyrkan med andra ord.

Överbetoningar fanns även i den monastiska rörelsen som inte bara kan förbises. Att söka Gud i stillhet och i tystnad beskrevs av ökenfäderna som ett MÅSTE. Peter Halldorf gör kopplingar till vår tid, där stillheten i dagens samhälle kan vara svår att finna och därmed presenterar han med välvalda ord det monastiska sättet att söka Gud.

Risken med denna ensidiga betoning är enligt min mening att även om andlighet kan försöka beskrivas med många välvalda ord så är risken alltid att vi sätter andligheten inom snäva mänskliga ramar. Att likt Halldorf beskriva det ekumeniska vida havet med all sin volym betyder inte att man kan fånga andligheten i sin helhet och det betyder inte heller att man automatiskt kan peka på vägen framåt för kristenheten bara för att man försöker tillverka en modern kopia av ökenfädernas sätt att leva och söka Gud.

Nattvarden och teologin

I en artikel i tidningen Dagen den 4 April 2014 så förs ett samtal mellan Peter Halldorf och Sionförsamlingens nya föreståndare Marcus Sönnerbrandt om de spänningar som uppstått mellan verksamheten på Bjärka-Säby och vad en del inom Sionförsamlingen ansåg skulle ingå i den ram som var för verksamheten.

En något märklig detalj är att numera är Marcus Sönnerbrandt ledamot i Ekmanstiftelsen på Bjärka-Säby enligt registreringsbeviset från länsstyrelsen i Östergötland. Sålunda, Sönnerbrandt är ledamot i den stiftelse som är satt att vara rådgivande till den församling han själv är föreståndare i.

En av de heta diskussionsämnena som varit är runt synen på nattvarden och här görs klart i artikeln att verksamheten på nya Bjärka-Säby slottet ska följa den ram som Sionförsamlingen satt upp. På frågan kring nattvarden så ger Sönnerbrandt ett något kryptiskt svar. Han får frågan om nattvardssynen är katolsk? Och svaret blir: ”Den uttrycker inte det explicit men implicit så finns det väldigt tydligt i ritualen”.

När frågan sedan går över till Peter Halldorf så tycks han ducka rejält och han svarar: ”Här ansluter vi oss till Lewi Pethrus när han skriver ” För den som i tro tar emot denna måltid är det Jesu lekamen och blod”” och Halldorf hänvisar till att det är pingst officiellt som står bakom den.

Vad som faktiskt är pingströrelsens officiella syn är svårt att tala om eftersom pingst inte har en nedtecknad lära som omfattas av precis alla pingstförsamlingar (7). I boken ‘Hänryckningarnas tid’ beskriver Lewi Pethrus kring nattvarden:

”När vi mottog brödet i denna Herrens måltid, gjorde vi det i tron på att den uppståndne Frälsaren har hälsa, som står till vårt förfogande, och att vi blir delaktiga därav, när vi i tron på honom tar emot brödet, som är symbolen för hans kött, som en gång blivit utgivet för oss”

Denna text uttrycker det som varit gängse i pingströrelsen, att Jesus är särskilt närvarande i nattvarden men att brödet och kalken är en symbolik. Enligt teologen Nils-Olov Nilsson som jag fört många samtal om kring pingströrelsens utveckling och vars första doktorsavhandling handlade om svensk pingströrelse så avsåg aldrig Lewi Pethrus annat än en symbolisk tolkning vad gäller nattvarden. Han kunde förvisso ha sagt ”- Detta är…” men avsåg aldrig innebörden som annat än symboliskt.

I ett brev till kommuniteten (8) skriver Peter Halldorf tydligare och hänvisar inte till Lewi Pethrus. Halldorf skriver angående besök utomlands där det i vissa fall bland katoliker bjuds på eukaristisk frihet. ”Var frimodig att delta när du inbjuds att ta emot kommunionen i en katolsk gudstjänst då du befinner dig på resa utomlands. Som kommunitet delar vi den odelade kyrkans tro att brödet och vinet i mässan, är (kursiverat i kommunitetsbrevet) Kristi kropp och blod.

Halldorfs målsättning tycks vara att nattvarden ska firas varje söndag och i varje kyrka, särskilt stolt tycks han vara över att missionsförsamlingarna i Fiskebäck och Sävedalen nu beslutat att fira mässa varje söndag och han berömmer kommuniteten och dess vänner via sitt kommunitetsbrev för sitt tålamodiga arbete.

Det är ingen tvekan om att Halldorf som grund för sina resonemang öser ur den rika kyrkliga traditionen men man får uppfattningen att han gör det selektivt. Det finns andra sidor som jag är nyfiken på hur han resonerar kring. Halldorf nämner i ett av sina kommunitetsbrev (9) att eukaristin skapar kyrkan och måltidsgemenskapen har en konstituerande karaktär. Att utebli när de döpta samlades på söndagen var att exkommunicera sig själv.

Halldorf nämner därefter om att man under 300-talet fann det nödvändigt att skriva in i den kanoniska lagen, den som uteblir från gudstjänsten tre söndagar i följd utesluts ur kyrkan. Provocerande skriver Halldorf om resonemanget och fortsätter sedan ytterligare om Justinus Martyrens beskrivning av gudstjänsten.

Här skulle det som sagt vara intressant att veta hur långt Halldorf är villig att gå i införandet av en striktare liturgi, ska församlingarna på sikt börja exkommunicera, alltså utesluta medlemmar som inte tar nattvarden regelbundet på Söndagar? Hur mycket av kyrkans tradition är Halldorf beredd att införa i församlingarna om han fick bestämma?

Kyrkohistoria

Peter Halldorf lyfter gärna fram sina upplevda avigsidor hos protestantismen och benämner gärna reformationsrörelsen på ett tämligen begränsat sätt. I ett samtal mellan Ulf Ekman och Peter Halldorf så framkommer att Halldorf såg reformationen som en profetrörelse inom katolska kyrkan och inte så mycket mer. Åsikter har Halldorf även framfört kring de svenska väckelsepionjärerna, att de enbart ville se sig som förnyare av svenska kyrkan.

Detta sätt att begränsa den svenska frikyrkorörelsen delas inte av alla. Pastor Jonas Melin som driver barnabasbloggen (10) skriver ett inlägg på anabaptisternas blogg (11) angående detta.

Melin skriver:

”Den svenska frikyrkans pionjärer var baptister och de hade en helt annan vision. Deras vision var inte att förnya den institutionella kyrkan, utan att återupprätta den nytestamentliga församlingen. De menade att allt som är nödvändigt för att bygga församlingar finns i Bibeln och att de historiska kyrkorna hade lämnat Nya testamentets enkla församlingsordning och infört praktiker och traditioner som stod i strid med Skriften.”

Vidare skriver Melin angående Luther och reformationsrörelsen:

”Halldorf skriver mycket riktigt att Martin Luther inte hade för avsikt att bryta med den Katolska kyrkan när han startade reformationen, men 1500-talets reformation var mer än Luther. Reformationens tredje gren var en frikyrkorörelse som blev föregångare till senare tiders baptister och andra frikyrkor. De tillämpade reformationens motto ”Skriften allena” även på kyrkosynen. De lämnade katolska och protestantiska folkkyrkor och grundade fria församlingar där medlemskapet grundade sig på personlig tro och överlåtelse. ”

Vidare skriver Melin om friförsamlingen genom tiderna:

”Men den fria församlingen är äldre än så. Under hela perioden från det att kristendomen blev statsreligion i Romarriket till reformationen på 1500-talet fanns det underjordiska rörelser som förföljdes av den stora kyrkan med motiveringen att de var villolärare. Uppsalaprofessorn Gunnar Westins banbrytande bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna berättar om dessa rörelser.”

Melin sammanfattar det bra i detta stycke:

”De frikyrkliga väckelserörelsernas förgrundsgestalter är mer än kyrkans profeter. De är representanter för att annat sätt att se på vad det är att vara kyrka och därför lämnade de den institutionella kyrkan för att grunda fria församlingar. Jag menar att det inte var ett misstag, utan en historisk nödvändighet. Inte heller är det ett hot mot kyrkans enhet, eftersom enheten inte är grundad i en gemensam organisation utan i en gemensam tro. Alla sanna kristna tillhör den enda, heliga, universella och apostoliska kyrkan.”

Man kan ställa sig frågan varför Peter Halldorf har ett sådant intresse av att begränsa synen på reformationsrörelsen och vår egna frikyrkorörelse? Halldorf gör sig även till uttolkare av den monastiska rörelsen och försöker införa en slags modern variant av den på kommuniteten i Bjärka-Säby, även här kan man ställa sig frågan om varför och vad är syftet? De enkla svaren om enbart fördjupning känns inte tillfredsställande.

När man läser Halldorfs artiklar och sitter i timtal och läser hans välformulerade kommunitetsbrev så är det ingen tvekan om att Halldorf står för en bred kunskapsbas vad gäller kyrkans tradition och historia men när han kopplar den kunskapen med en fördjupning i det andliga livet så börjar det kännas snävt och alltför inramat. Ökenfädernas text om stillheten och tystnaden som ett MÅSTE för gudsmötet ekar där bakom det välformulerade i kommunitetsbreven.

Halldorf dyker upp likt en teologisk ubåt här och var i kyrkohistorien och bland de teologiska kyrkogrenarna. Han avfyrar åsikter här och där som ska kunna passa hans presentation av en modern variant av en ekumenisk, karismatisk, monastisk version av frikyrkan som han dessutom önskar skulle acceptera Petri ämbete (påven).

Vår egen frikyrkohistoria pekar på en annan väg till fördjupad andlighet och det är bara att läsa avsnitt ur pietisten (12) så förstår man att våra väckelsepionjärer hade ett rikt och djupt liv med Gud. Visst kan vi berikas av flera kyrkogrenar och ta del av kyrkans tradition men när den börjar målas upp i koppling till en viss bestämd liturgi och ram som enda vägen till fördjupning och bevarandet av kristendomen för framtiden då måste varningsklockorna börja ringa. Här blir det för snäva tolkningar!

När jag stilla har funderat kring Bjärka-Säby och dess aktiviteter kan jag inte låta bli att tänka tanken, att Sionförsamlingen kanske skulle sagt nej till denna gåva. För vad är en gåva om den inte kan tas emot och sedan utvecklas enligt helt egna premisser? Intressesfärerna är makalöst många kring Bjärka-Säby och i dess kölvatten har det följt teologiska meningsskiljaktigheter och tillslut en splittring inom Sionförsamlingen som äger slottet.

Dessutom, tänk om konsuln Oscar Ekman hade vetat att detta skulle bli konsekvensen av denna gåva.

Jonas Rosendahl, teologistuderande.

Källor

1. http://www.sigtunastiftelsen.se/sigtunastiftelsens-styrelse/

2. http://www.corren.se/nyheter/pastor-far-spiritualitetspris-4517069.aspx

3. http://ekmanstiftelserna.se/

4. http://ekumeniskakommuniteten.se/aktuellt/2011/12/

5. Jonathan Hill (Den kristna kyrkans historia), sid 61

6. Jonathan Hill ( Den kristna kyrkans historia), sid 89

7. http://www.pingst.se/resources/svensk-pingstrorelses-nattvardssyn-bjorkannikanatt_1084314105-pdf/

8. Månadsbrev kommuniteten 1 augusti 2013

9. Månadsbrev kommuniteten 1 februari 2014